Kärlek och sorg – Busans berättelse / Love and loss – Busan’s story

Busan

Snart två månader har gått sedan jag förlorade min älskade katt Busan. Det här inlägget har varit väldigt svårt för mig att skriva, och har tagit flera timmar att få ihop… men jag kände ändå att jag behövde få ner alla känslor i ord.

Min man sa tidigare någonting till mig, som jag har tänkt en hel del på – att ju intensivare känslorna är, desto kortare är deras förlopp i tid. Kroppen och sinnet orkar helt enkelt inte med, och stänger i slutändan ner eländet rent kemiskt. Några dagar går förbi där man är ganska tom och inte känner så mycket alls; kroppen laddar sina reserver innan det är dags att återigen gå under för en stund.

Sorg är så individuell. Många som inte haft djur själva kan inte förstå, och tror att man bara kan rycka upp sig. Många djurägare har varit i samma sits, och vet hur smärtsamt det är. Samtidigt kan ju ingen annan faktiskt veta hur illa detta påverkat just mig.


Nearly two months have passed since I lost my beloved cat Busan. This post has been very difficult for me to write, and has taken me several hours to put together… but I still felt that I needed to get down all the feelings in words.

My husband said earlier something to me, that I’ve been thinking a lot about – that the more intense the emotion, the shorter is their course in time. The body and mind quite simply can not keep up, and in the end simply and chemically shuts down the misery. A few days go by where you are pretty empty and do not feel very much at all; the body load up the reserves before it is time to once again go down under for a while.

Grief is so individual. Many who do not have animals themselves can not understand, and believe that you can just pull out if it and get everything together. Many pet owners have been in the same situation, and know how painful it is. But at the same time, nobody else but me can actually know how badly this affects me.

Busan

Busan

Jag var 11 år gammal när Busan kom till mig; en överraskning där bekanta till familjen blivit allergiska. Liten och tanig, kullens minsting som blivit undanskuffad från maten, och hon förblev alltid en väldigt liten katt – inte mer än 3,5 kg som fullvuxen. Nu är jag 27, och har fått 16 underbara år tillsammans med henne.

Vi blev oskiljbara redan från början. Gick jag ut i mitt rum, följde katten efter – kom katten ut därifrån var det för att jag var på språng. Under skoldagar berättar mamma att hon alltid satt och väntade i köksfönstret på att jag skulle komma hem igen. Busan sov bredvid mig i min loftsäng. Klöste mig i huvudet när jag gick förbi. Vässade klorna på min soffa. Spydde på mina mattor. Välte saker från mina fönsterbrädor. Bråkade med klorna ute. Vägrade all kattmat utom en specifik sort. Tiggde intensivt när det fanns pommes frittes eller makrill i tomatsås. Klättrade i min garderob och hårade på alla kläder.

Och jag älskade henne så innerligt, innerligt mycket.


I was 11 years old when Busan came to me ; a surprise where acquaintances of the family became allergic. Small and scrawny, runt of the litter that got pushed away from the food, and she always remained a very small cat – no more than 3.5 kg as an adult . Now I am 27 and have had 16 wonderful years with her.

We became inseparable from the very beginning. When I walked out of my room, the cat followed – and if the cat came out it was because I was on the move. During school days my mom tells me that she always sat and waited in the kitchen window for me to come home again. Busan slept next to me in my loft bed. Scratched my head when I walked past. Sharpened her claws on my couch. Puked on my carpets. Pushed things off my window sills. Played with her claws out . Refused all cat food except a specific brand. Begged intensely when there were french fries or mackerel in tomato sauce. Climbed in my closet and left hait on all my clothing .

And I loved her so dearly, so intensely, so much.

Busan

Busan

Busan

Hon har alltid funnits där. Jag kan inte ens komma ihåg tiden innan hon tog plats i mitt liv. Jag har alltid tillbringat väldigt mycket av min tid i hemmet, och hon har varit mitt konstanta sällskap. Hon har följt mig genom tonårsförälskelser, skolår, student, och ett snart 10 år långt förhållande. Vi har flyttat 4 gånger – hennes sista hem, i radhuset där vi bor nu, var där hon trivdes allra bäst. Mycket utrymme att röra sig på, många fönster att titta i, och en solig altan att ligga och gotta sig på.


She has always been there. I can’t even remember the time before she took her place in my life. I have always spent a lot of my time at home, and she has been my constant companion . She has seen me through teenage crushes, school years, graduation, and an almost 10 -year long relationship. We’ve moved 4 times – her last home, in the rowhouse where we live now, was where she loved it the most. A lot of space to move around, lots of windows to sit in, and a sundeck to lie and bask on.

Busan

Busan

Busan

Busan

I slutet av 2011 blev Busan väldigt sjuk, och då trodde jag att jag skulle förlora henne. I slutändan tog jag henne genom en dyr operation, och hon kom ut på andra sidan, piggare och friskare än någonsin förr. Vi fick ytterligare ett par fantastiska år tillsammans. Jag älskar bilden nedan  – jag hade lagt ner hennes klätterställning på golvet efter operationen, för att inte stressa stygnen på magen för mycket. Icke, Busan finner sig inte i detta utan klättrar ändå.


In late 2011, Busan became very ill, and I thought that I would lose her. In the end , I saw her through an expensive surgery, and she came out the other side, healthier than ever before. We got another couple of great years together. I love the picture below – I had put her climbing tree onto the floor after the operation, in order to not stress the stitches on her stomach too much. Nope, Busan wouldn’t have it, and climbed anyway.

Busan

Busan

Nu blev Busan sjuk igen. Det hela kom väldigt plötsligt. Jag valde att återigen låta henne genomgå ett dyrt ingrepp. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte hade gett henne den chansen. Men, senare den dagen visade det sig vara svårare löst än väntat. Risken för hennes hälsa var för stor, så jag fick ta beslutet för hennes skull.

Jag fick aldrig säga farväl. Jag var tvungen att åka dit efteråt för att se att det faktiskt var sant – det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men det var nödvändigt.

Ibland är livet inte snällt mot en. Ibland är det rentav förjävligt elakt.
Jag förlorade min älskade vän.
Jag var själv tvungen att ta beslutet.
Jag fick inte ta ett ordentligt farväl.
Jag fick hem räkningen från djursjukhuset – på min födelsedag.
Jag fick hämta hem detta lilla liv, som jag tagit hand om i 16 långa år, i en liten pappkartong.

Jag undrade hur det kunde bli så lite kvar av något som betytt så mycket.


Now, Busan became sick again. It all came very suddenly. I chose to once again let her undergo an expensive procedure. I would never have forgiven myself if I had not given her that chance. However, later that day, it turned out to be more difficult to solve than expected. The risk for her health was too big, so I had to make the decision for her sake.

I never got to say goodbye. I had to go there afterwards to see that it was actually true – it was the hardest thing I’ve done in my life, but it was necessary.

Sometimes life is not kind to you. Sometimes it’s even excruciatingly evil.
I lost my beloved friend.
I was forced to make the decision myself.
I did not get a proper farewell.
I got the animal hospital bill sent home – on my birthday.
I got to take this small live, that I have taken care of in 16 long years, home in a small cardboard box.

I wondered how there could be so little left of something that meant so much.

Busan

För mig känns förlusten helt oöverstiglig. All ånger och skuld kväver mig. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha räddat henne om jag upptäckt det tidigare? Det är fortfarande en sådan självklarhet för mig att hon finns hos mig, så jag måste varje dag inse sanningen, om och om igen. Jag har ramat in foto ovanför, och har det stående bredvid mig i soffan – där hon alltid brukade ligga. Jag älskar detta fotot – uttrycket och blicken är henne så typisk. Jag finner tröst i alla foton jag har, även om det samtidigt gör fruktansvärt ont att minnas. En stor del av mig känner att det ska göra ont, att det inte är rätt att bara försöka glömma – även om man på något sätt måste finna ro för att klara av att gå vidare.

Jag känner mig trasig. Jag älskade henne så innerligt mycket, och jag kommer aldrig glömma. Busan, jag saknar dig.


For me the loss feels completely insurmountable. All the regret and guilt is suffocating me. Did I choose right ? Could I have saved her if I discovered it earlier ? It’s still such a given to me that she is with me, that every day I have to face the truth, over and over again. I have framed this photo, and have it standing next to me on the couch – where she always used to lie. I love this photo – the expression and gaze is so typical of her. I find comfort in all the photos I have, although it’s terribly painful at the same time. A large part of me feels that it should hurt , it’s not right to just try to forget – even if you somehow have to find solace to be able to move on.

I feel broken. I loved her so much, and I will never forget. Busan, I miss you.

Busan

18 thoughts on “Kärlek och sorg – Busans berättelse / Love and loss – Busan’s story

  1. Maritas Maskor says:

    Vilket långt och fint inlägg du har skrivit om Busan Madeleine! Och jag lovar, jag vet hur det känns. Tyvärr vet jag det.
    Som du skriver, så förstår inte de utan älskade djur hur mycket de betyder i ens liv, men vi andra vet!
    Och när man har fått glädjen att ha dem så länge som du har haft Busan, jaa, de blir ju en del av en. Det gör ont i hela kroppen, vetskapen om vad som har hänt.
    När vi förlorade våra katter, båda två förra året, så tvingade jag mig att skaffa först Nessie och nu Stina. Ingen kan nånsin ersätta de gamla katterna, de är så älskade båda två, men jag tvingade mig att välja glädje. Och jag vet att med tiden så kommer vi att älska de här två så mycket också.
    Jag skickar alla mina varmaste kramar till dig Madeleine! Kramar Marita

  2. marremorr says:

    Ja, ett sånt tomrum det blir, en sån oerhörd förlust. Och ett så tungt och svårt beslut att fatta. Att inte få säga farväl. Sorg får ta tid. Ta den tid du behöver. Jag både log och grät när jag läste din berättelse om Busan, och tittade på de fina bilderna av henne. Jag känner igen vissa drag av Busan i våra katter, och tänker att katter verkligen har sina personligheter och egenheter! Jag känner med dig helt och fullt. Tack för att du delar med dig av din berättelse och ditt liv med Busan. Du har många fina och roliga minnen av en underbar katt! Varma kramar till dig!

  3. Fiff says:

    Åh, jag börjar typ gråta. Jag vet hur det känns!
    Jag fick akut åka in med vår Ebbe. Gravid var jag, o redan nervös att barnet i magen inte skulle må bra.
    Lät också honom genomgå en stor operation. Han klarade inte den,
    Och jag orkade inte åka och hämta honom. Fixade inte det. Och min mamma hade dött ett halvår innan. Och han var mitt största stöd. Fruktansvärt!
    Usch, Jag vet.
    OCh jag kan säga att sorgen efter honom var lika stark som när jag miste min mamma. Det är sant,
    Men den lättade tidigare än sorgen efter min mor. Men känslan är precis densamma.
    JAg vet inte om detta känns jobbigt eller tröstar; men det kommer att kännas tomt tills du skaffar en nu katt.
    OCh jag vet, det känns som om man aldrig kommer att kunna älska någon som man älskat den som är borta, Men man älskar igen, på ett nytt sätt! OCh den gamla kärleken finns alltid kvar i hjärtat, men tomheten ersätts av ett nytt liv.
    Det är så om man är kattälskare, att man behöver en ny älskling. Man behöver alltid ha en kattkompis hos sig.
    Så kommer det att vara för mig ända tills jag vandrar vidare, jag kommer alltid att behöva ha en hårig kompis.
    Så jag skickar ♥ och hoppas du vågar bjuda in en ny vän i ditt hjärta så småningom!

  4. Maria says:

    Åh, här faller också tårar när jag läser om din sorg efter Busan. Tyvärr är det så att katter inte lever lika länge som människor, och att man ibland får fatta det svåra beslutet att ta bort sin vän. Men ni hade en härlig relation låter det som, och det är ju 16 härliga år du har haft med henne. Jag tror att det är vi som har eller har haft djur som förstår hur ledsen man blir när man inte har sin lilla kattkompis längre, och alla är ju sina egna små individer.
    Tack för en fin berättelse om Busan och tveka inte att skaffa en ny katt så småningom, Det blir inte samma, men det blir en annan katt och en annan glädje och samvaro. Tills du är redo så sörj Busan. Det är hon värd

  5. lilirious says:

    I hope you can accept digital hugs from a random stranger on the internet. I can’t even begin to imagine losing my cats (and they’re only 4 years old……….). People who don’t have pets really don’t understand. It’s not ‘just a cat’. It’s a person. A presence. Almost a part of your soul. They live with us and we live with them. I think you should allow yourself to grieve as much as you need without paying heed to what other people think. You lost your friend. And you should grieve. As for Busan, I believe that you should not doubt yourself. You made the right choice, and life is really unfair 🙁

    Some one once told me that we die twice. The first time we die is when our bodies die, the second time is when our names are spoken/ thought of for the last time. Busan will always be alive because you will remember her. I’m so sorry I can’t offer any better words. You and Busan are in my thoughts. *hugs*

  6. Hedvig says:

    Sitter med tårar i ögonen. Så vackert inlägg om en sak som jag verkligen kan relatera till. Riktigt kusligt nära i tiden dessutom.

    I julas var jag tvungen att ta bort min Harpa-hund. Det gick också fort. Troligen var det någon form av hjärntumör för bara inom loppet av några veckor blev han alldeles beteendeförändrad och gjorde utfall både mot min sambo och hans dotter. Det är bara så fruktansvärt att förlora sin bästa vän. Och jag vet precis hur det känns med delar av omvärlden som tycker att “det var ju bara ett djur”.

    Känner oändligt med dig. Ger dig kramar av styrka för jag vet att det inte går över i ett nafs. På ett sätt går det aldrig över, men man lär sig leva med det och till slut väger de positiva minnena över och man drabbas av tacksamhet att man fått ha detta lilla liv tills låns i de år man haft.

    Kram <3

  7. Carle F Dehning says:

    much love to you.

    and the hope that your memories fill you with love and warmth and not uncertainty and regret.

    You did the best you could with the knowledge you had at the time.

    You are not alone,

  8. Kate says:

    I’m really not an animal lover, but I do understand how pets have a place in your heart and become not ‘just’ a pet. The feelings you describe are precisely how I feel about losing my beloved Dad a year ago, and I’m sure how the majority of people will feel after the loss of a beloved family member, friend or pet. I still wonder at how the world can continue to turn and life carries on without my Dad. It takes time, but you will start to feel better eventually. You have lots of precious memories to hold onto and to find comfort in, but the grief is a necessary process.

    And for what it’s worth, you shouldn’t feel guilty for always doing what you thought was best for her. You loved and cared for her for 16 years and ultimately you took the most loving decision so that she didn’t have to suffer.

    Thinking about you x

  9. Anna says:

    Här väller tårarna fram! Jag förlorade min älskade Smilla i höstas. Vi fick 13 år, 11 månader och två veckor tillsammans och varenda en av de där dagarna älskade vi varandra. Är det några jag tror kommer till himlen så är det djur, kanske ses Smilla och Busan däruppe.

    Kramar, Anna

  10. Britgirlknits says:

    You and Busan shared an amazing relationship and a wonderful life together, endings are hard, I’m sorry it was so terrible for you both. Thank you for sharing this life story of a fabulous little cat and her adoring owner, xx

  11. Judith says:

    Thank your very much for sharing with us about your life with Busan and your feelings. You did the best because you did with love. I have had pets and I know what you mean. Now, I have 8 cats in home and I take care of 7 homeless cats that live in a garden. I hope you feel better and congratulations because you are a great person with beautiful feelings. (Sorry, my english is not good.)

  12. Anna says:

    Tittade in på din blogg för att berätta att jag verkligen gillar din kofta i senaste Knitty! Men så hamnade jag här, på Busans sida, och blev så berörd av det du skriver. Jag har själv husdjur och genom åren har jag samlat på mej erfarenhet av hur det är att förlora innerligt älskade hundar och katterr. Du uttrycker det så bra – både om kärleken och sorgen och hur tungt det är att när man måste ta de svåra besluten. Tack för att du delade med dej av de här orden, de gick rakt in i mitt hjärta.

    Vilken tur Busan hade som fick dej!

  13. Leanne says:

    I am so sorry you lost Busan. You did your very best for her and she will have felt your love every day. It is so very hard to lose a pet. She reminds me a lot of my cat Lucy who I lost 5 years ago. I still get upset and i still miss her very much so I understand how you feel. My heart goes out to you.

  14. Helen E Stephenson says:

    I just saw your post and I am so sorry that you lost Busan, particularly as you didn’t get to say a proper goodbye.

    I lost my Bennie just recently and I have to wonder whether earlier treatment might have saved him but also whether I delayed making the final decision for a little long. He was only 6 years old and I wanted to give him the chance of more years, but when it became obvious that he was too poorly to have more years, I held his head while I let him go.

    We miss him a lot. He was a very loyal cat, sitting at or on my feet or curled up nearby if I worked at home; and when I went out to work, he would be at the door to meet me on my return. We have other cats, including my beloved Monty, but the house feels so empty without Bennie tearing around it.

    • madeleine says:

      Thank you for your kind words Helen! It’s been years by now, and it still hurts. We’ll always be missing our little ones 🙁

Leave a Reply

Your email address will not be published.