Snart två månader har gått sedan jag förlorade min älskade katt Busan. Det här inlägget har varit väldigt svårt för mig att skriva, och har tagit flera timmar att få ihop… men jag kände ändå att jag behövde få ner alla känslor i ord.
Min man sa tidigare någonting till mig, som jag har tänkt en hel del på – att ju intensivare känslorna är, desto kortare är deras förlopp i tid. Kroppen och sinnet orkar helt enkelt inte med, och stänger i slutändan ner eländet rent kemiskt. Några dagar går förbi där man är ganska tom och inte känner så mycket alls; kroppen laddar sina reserver innan det är dags att återigen gå under för en stund.
Sorg är så individuell. Många som inte haft djur själva kan inte förstå, och tror att man bara kan rycka upp sig. Många djurägare har varit i samma sits, och vet hur smärtsamt det är. Samtidigt kan ju ingen annan faktiskt veta hur illa detta påverkat just mig.
Nearly two months have passed since I lost my beloved cat Busan. This post has been very difficult for me to write, and has taken me several hours to put together… but I still felt that I needed to get down all the feelings in words.
My husband said earlier something to me, that I’ve been thinking a lot about – that the more intense the emotion, the shorter is their course in time. The body and mind quite simply can not keep up, and in the end simply and chemically shuts down the misery. A few days go by where you are pretty empty and do not feel very much at all; the body load up the reserves before it is time to once again go down under for a while.
Grief is so individual. Many who do not have animals themselves can not understand, and believe that you can just pull out if it and get everything together. Many pet owners have been in the same situation, and know how painful it is. But at the same time, nobody else but me can actually know how badly this affects me.
Jag var 11 år gammal när Busan kom till mig; en överraskning där bekanta till familjen blivit allergiska. Liten och tanig, kullens minsting som blivit undanskuffad från maten, och hon förblev alltid en väldigt liten katt – inte mer än 3,5 kg som fullvuxen. Nu är jag 27, och har fått 16 underbara år tillsammans med henne.
Vi blev oskiljbara redan från början. Gick jag ut i mitt rum, följde katten efter – kom katten ut därifrån var det för att jag var på språng. Under skoldagar berättar mamma att hon alltid satt och väntade i köksfönstret på att jag skulle komma hem igen. Busan sov bredvid mig i min loftsäng. Klöste mig i huvudet när jag gick förbi. Vässade klorna på min soffa. Spydde på mina mattor. Välte saker från mina fönsterbrädor. Bråkade med klorna ute. Vägrade all kattmat utom en specifik sort. Tiggde intensivt när det fanns pommes frittes eller makrill i tomatsås. Klättrade i min garderob och hårade på alla kläder.
Och jag älskade henne så innerligt, innerligt mycket.
I was 11 years old when Busan came to me ; a surprise where acquaintances of the family became allergic. Small and scrawny, runt of the litter that got pushed away from the food, and she always remained a very small cat – no more than 3.5 kg as an adult . Now I am 27 and have had 16 wonderful years with her.
We became inseparable from the very beginning. When I walked out of my room, the cat followed – and if the cat came out it was because I was on the move. During school days my mom tells me that she always sat and waited in the kitchen window for me to come home again. Busan slept next to me in my loft bed. Scratched my head when I walked past. Sharpened her claws on my couch. Puked on my carpets. Pushed things off my window sills. Played with her claws out . Refused all cat food except a specific brand. Begged intensely when there were french fries or mackerel in tomato sauce. Climbed in my closet and left hait on all my clothing .
And I loved her so dearly, so intensely, so much.
Hon har alltid funnits där. Jag kan inte ens komma ihåg tiden innan hon tog plats i mitt liv. Jag har alltid tillbringat väldigt mycket av min tid i hemmet, och hon har varit mitt konstanta sällskap. Hon har följt mig genom tonårsförälskelser, skolår, student, och ett snart 10 år långt förhållande. Vi har flyttat 4 gånger – hennes sista hem, i radhuset där vi bor nu, var där hon trivdes allra bäst. Mycket utrymme att röra sig på, många fönster att titta i, och en solig altan att ligga och gotta sig på.
She has always been there. I can’t even remember the time before she took her place in my life. I have always spent a lot of my time at home, and she has been my constant companion . She has seen me through teenage crushes, school years, graduation, and an almost 10 -year long relationship. We’ve moved 4 times – her last home, in the rowhouse where we live now, was where she loved it the most. A lot of space to move around, lots of windows to sit in, and a sundeck to lie and bask on.
I slutet av 2011 blev Busan väldigt sjuk, och då trodde jag att jag skulle förlora henne. I slutändan tog jag henne genom en dyr operation, och hon kom ut på andra sidan, piggare och friskare än någonsin förr. Vi fick ytterligare ett par fantastiska år tillsammans. Jag älskar bilden nedan – jag hade lagt ner hennes klätterställning på golvet efter operationen, för att inte stressa stygnen på magen för mycket. Icke, Busan finner sig inte i detta utan klättrar ändå.
In late 2011, Busan became very ill, and I thought that I would lose her. In the end , I saw her through an expensive surgery, and she came out the other side, healthier than ever before. We got another couple of great years together. I love the picture below – I had put her climbing tree onto the floor after the operation, in order to not stress the stitches on her stomach too much. Nope, Busan wouldn’t have it, and climbed anyway.
Nu blev Busan sjuk igen. Det hela kom väldigt plötsligt. Jag valde att återigen låta henne genomgå ett dyrt ingrepp. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte hade gett henne den chansen. Men, senare den dagen visade det sig vara svårare löst än väntat. Risken för hennes hälsa var för stor, så jag fick ta beslutet för hennes skull.
Jag fick aldrig säga farväl. Jag var tvungen att åka dit efteråt för att se att det faktiskt var sant – det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men det var nödvändigt.
Ibland är livet inte snällt mot en. Ibland är det rentav förjävligt elakt.
Jag förlorade min älskade vän.
Jag var själv tvungen att ta beslutet.
Jag fick inte ta ett ordentligt farväl.
Jag fick hem räkningen från djursjukhuset – på min födelsedag.
Jag fick hämta hem detta lilla liv, som jag tagit hand om i 16 långa år, i en liten pappkartong.
Jag undrade hur det kunde bli så lite kvar av något som betytt så mycket.
Now, Busan became sick again. It all came very suddenly. I chose to once again let her undergo an expensive procedure. I would never have forgiven myself if I had not given her that chance. However, later that day, it turned out to be more difficult to solve than expected. The risk for her health was too big, so I had to make the decision for her sake.
I never got to say goodbye. I had to go there afterwards to see that it was actually true – it was the hardest thing I’ve done in my life, but it was necessary.
Sometimes life is not kind to you. Sometimes it’s even excruciatingly evil.
I lost my beloved friend.
I was forced to make the decision myself.
I did not get a proper farewell.
I got the animal hospital bill sent home – on my birthday.
I got to take this small live, that I have taken care of in 16 long years, home in a small cardboard box.
I wondered how there could be so little left of something that meant so much.
För mig känns förlusten helt oöverstiglig. All ånger och skuld kväver mig. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha räddat henne om jag upptäckt det tidigare? Det är fortfarande en sådan självklarhet för mig att hon finns hos mig, så jag måste varje dag inse sanningen, om och om igen. Jag har ramat in foto ovanför, och har det stående bredvid mig i soffan – där hon alltid brukade ligga. Jag älskar detta fotot – uttrycket och blicken är henne så typisk. Jag finner tröst i alla foton jag har, även om det samtidigt gör fruktansvärt ont att minnas. En stor del av mig känner att det ska göra ont, att det inte är rätt att bara försöka glömma – även om man på något sätt måste finna ro för att klara av att gå vidare.
Jag känner mig trasig. Jag älskade henne så innerligt mycket, och jag kommer aldrig glömma. Busan, jag saknar dig.
For me the loss feels completely insurmountable. All the regret and guilt is suffocating me. Did I choose right ? Could I have saved her if I discovered it earlier ? It’s still such a given to me that she is with me, that every day I have to face the truth, over and over again. I have framed this photo, and have it standing next to me on the couch – where she always used to lie. I love this photo – the expression and gaze is so typical of her. I find comfort in all the photos I have, although it’s terribly painful at the same time. A large part of me feels that it should hurt , it’s not right to just try to forget – even if you somehow have to find solace to be able to move on.
I feel broken. I loved her so much, and I will never forget. Busan, I miss you.
